Gorillan Recenserar (Dear Science)
Betyg 8:8 
Gorillan inleder: "Tv on the Radios nya album har mer eller mindre höjts till skyarna av en enig kritikerkår, och det är med glädje som jag instämmer i lovorden. Alltsedan jag såg dem för första gången i New York under 2005, vilket med andra ord inträffade mellan 2004 års fullängdsdebut "Desperate Youth, Blood Thirsty Babe" och 2006 års hyllade genombrottsskiva "Return to Cookie Mountain", har jag älskat detta bands unika förmåga att utmana traditionella förutsättningar inom rockmusiken. Detta skedde dock redan genom debut-EP:n "Young Liars" från 2003, även om de till en början sammankopplades med experimentell postrock, något som emellertid förändrades vid releasen av "Return to Cookie Mountain", där influenserna blev svårare att ringa in".
Gorillan fortsätter: "På "Dear Science" har ljudbilden förändrats ytterligare, och det som först gör sig påmint är David Siteks radiovänliga produktion, som gör alltför att ge lyssnaren en behaglig upplevelse; detta betyder dock inte att musiken känns fri från spännande infall eller intressanta ljudexperiment, vilket snarare är motsatsen. Här hörs allt från stråkar till flöjter, och till de nya genre-influenserna hörs bl.a. funk som i singeln "Golden Age" och suveräna "Red Dress". Tunde Adebimpe sjunger dessutom konkurrenterna av banan genom "Love Dog" och "Shout Me Out", men Kyp Malones falsett ger också ett starkt intryck".
Gorillan avslutar: "För att finna Tv on the Radios aktuella influenser har de flesta ringat in Prince, men personligen kan jag inte åskådliggöra en enda lämplig referenspunkt, utan ser ett band som snyggt och prydligt paketerat sin musik utifrån egna idéer. En person i min närhet nämnde dock Bowies "Black Tie White Noise", vilket egentligen borde vara en förkastlig influens, men i sådana fall har de förvaltat Bowies tankar på ett mycket kreativt sätt".
Tv on the Radios MySpace
Gorillan Recenserar (Where You Go I Go Too)
Gorillan inleder: "De två mest hyllade samlingarna för tillfället är Prins Thomas-anknytna "Full Pupp Presents the Greatest Tits Vol. 1" och "Nu Balearica", där bl.a. svenska Studio och belgiska Aeroplane finns representerade, och det känns inte konstlat eller felaktigt att koppla samman norrmannen Lindstrøm med ovanstående elektronika (finns för övrigt med på den sistnämnda samlingen). Hans fullängdare "Where You Go I Go Too" släpptes nyligen av norska Smalltown Supersound och är Lindstrøms egentliga debut ("It's a Feedelity Affair" samlade endast utgivna tolvor)".
Gorillan fortsätter: "Albumet är indelat i tre spår på ca. 55 minuter, varav titelspåret når uppemot 30 minuter; ljudbilden i sig ger lyssnaren en känsla av tyngdlöshet, och termen "space-disco" har aldrig känts mer relevant - detta är musik att färdas till! Ljudbilden ger även sken av rastlöshet, framåtsträvande och en vilja att ständigt utvecklas (och det trots en repetetiv utgångspunkt). Det andra spåret "Grand Ideas" är det absolut kortaste, men samtidigt mest tempofyllt, och fungerar delvis som en sammanhållande länk, medan det avslutande spåret "The Long Way Home" i sin tur uppnår meditativa och balearisca-tongångar".
Gorillan avslutar: "Detta är inte musik för människor som önskar distade gitarrer eller trumsolon á ala "Moby Dick", utan för dem som tilltalas av 80-talselektronika och atmosfäriska krautband. Och för mig är det mer eller mindre omöjligt att inte låta sig imponeras av den hypnotiska effekt som Lindstrøm lyckas frammana genom sin musik".
Lindstrøms MySpace
Gorillan Recenserar (Little Death)
Gorillan inleder: "Jag har en uppenbar tendens att återkomma till det brittiska skivbolaget Stolen Recordings, som under det senaste halvåret hissat sin DIY-flagga på allvar; det mesta är enkelt inspelat, musiken har således inget att göra med inhyrda proffsmusiker eller demonproducenter. Det är glädjen som är viktigast. Till de mer intressanta banden hör bl.a. Let's Wrestle och Pete and the Pirates, vars album "Little Death" precis nått skivmarknaden (men jag vill även passa på att nämna "folkmusikern" Mathew Sawyer and the Ghosts)".
Gorillan fortsätter: "Förra året köpte jag Pete and the Pirates sjua "Knots" och som brukligt bland världens "Gör-det-själv"-band var designen charmigt enkel; detsamma gällde videon (energisk bilfärdseufori). Den nya singeln "Mr. Understanding" är uppbyggd på ett likartat sätt, vilket endast förstärker bandets bekymmersfria image; det här betyder dock inte att "Little Death" uteslutande består utav snabba spår - lyssna på lågmälda "Humming" eller vackra "Song for Today"! Förutom nämnda låtar är även "Lost in the Woods" en given favorit".
Gorillan avslutar: "Det här är inte ett album för människor som söker originalitet; med en sådan inställning kan förmodligen "Little Death" verka både fantasilös och förutsägbar, men är däremot behovet starkt av rastlös indiepop, kan inget band vara mer lämpligt än Pete and the Pirates. Och nu är det endast upp till dig om du vill ta del av Stolen Recordings övriga katalog".
Pete and the Pirates MySpace
Gorillan Recenserar (Nicollide and the Carmic Retribution)
Gorillan inleder: "Igår missade Nicolai Dunger sitt P3 besök. Antagligen hade han missförstått tidpunkten, vilket givetvis är lätt hänt; för en artist som vill marknadsföra sitt nya album, är det emellertid ganska olämpligt att utebli ifrån ett rikstäckande radioprogram. Dunger har å andra sidan aldrig varit mycket för det offentliga rummet - ett projekt som A Taste of Ra genomfördes exempelvis helt utan promotion! I första hand verkar alltid den artistiska integriteten prioriteras, vilket förhindrat det stora genombrottet; inte ens samarbeten med Will Oldham, Mercury Rev och Calexico, eller språkbytet till svenska har gjort någon skillnad".
Gorillan fortsätter: "Det nya albumet "Nicollide and the Carmic Retribution" kommer förmodligen inte att ge några försäljningsframgångar, och som titeln antyder är det en återgång till engelskan. Personligen är jag dock kluven inför den nya skivan; medan A Taste of Ras sista projekt "Morning of My Life" överrumplade mig med sin oerhörda frenesi, har inte den nya "soloskivan" fångat mig på samma sätt. I ärlighetens namn har jag inte lyssnat mycket på Dunger sedan han genomförde en oengagerad spelning i Göteborg 2003 ("Morning of My Life" blev vändpunkten). Tillskillnad från de svenskspråkiga skivorna, präglas detta album av en mer orkestrerad och fantasifull ljudbild. Ett avvikande exempel utgör dock singeln "Too Free to Be Gone", som med lätthet bärs fram av en orgel, men för att i nästa sekund brytas av genom ett introvert mellanparti. En annan favorit är öppningsspåret "10th Annaversary Collide", vars stämningsskiften verkar skildra en människas olika sinnesstämningar".
Gorillan avslutar: "Utan att ha gjort sin bästa skiva, tydligör ändå Dunger sin unika ställning inom svenskt musikliv. Återigen har han bevisat sin förmåga att ta förvalta ett traditionellt uttrycksätt, för att i slutändan skapa något alldeles personligt".
Nicolai Dungers MySpace
Gorillan Recenserar (Between You and Me)
Betyg: 8.3 
Gorillan inleder: "Fransk 60-tals pop (ye' ye') har alltid legat mig varmt om hjärtat; begreppet kommer urspungligen från engelskans YEAH. Inledningsvis var emellertid amerikansk musik mest inflytelserik, vilket förändrades helt när Swinging London tog över rollen som popmetropol - och de mest framgångsrika artisterna anses bl.a. vara Brigitte Bardot, Jane Birkin och Sheila. Musiken är trallvänlig, spritter av glädje, samtidigt som sensualitet utgör ett viktigt ledord".
Gorillan fortsätter: "Skivbolaget Damaged Goods har länge givit ut retrobaserad musik, bl.a. Wild Billy Childish olika konstellationer. Fabienne Delsols andra soloskiva "Between You And Me" smälter in perfekt, och det är uppenbart att hennes kärlek inför fransk 60-tals pop, inte uteslutande handlar om passiv efterapning - hon ger nämligen mycket av sig själv! Vissa låtar är skrivna på franska, andra på engelska - personligen uppskattar jag de förra mest".
Gorillan avslutar: "Delsol låter aldrigt nostalgiskt trött eller alltför hämmad av sina favoritartister; musiken känns relevant för dagens lyssnare och det är uppenbart att hon inte nöjer sig med att vara en kopia. Ibland blir det dock lite trist med allför enformiga arrangemang, men det är lätt att förlåta, när hittar såsom "Le Roi Des Fourmis" och "I'm Gonna Catch Me A Rat" är oemotståndliga garagepärlor".
Fabienne Delsols MySpace
Gorillan Recenserar (Holy Fuck)
Betyg: 8.6
Gorillan inleder: "Krautromantik... de svenska musikjournalisterna har sannerligen tagit till sig krautbegreppet; alltfler band sammanlänkas med Neu!, Can, Amon Düül ll och Faust. Detta har dock skett utan eftertanke, oftast känns kopplingen allt annat än genomtänkt - snarare brist på fantasi! Visst... det är ett vitt begrepp; alltifrån frisinnad galenskap till finstämd folkmusik kan klassificeras som krautrock. Hursomhelst är det alltför vanligt att moderna band betecknas som neokraut eller nykraut; att spela monoton rock är inte detsamma som att härstamma från tyskt 70-tal".
Gorillan fortsätter: "Holy Fuck kan däremot klassas som kraut; det rör sig inte om experimentell galenskap, utan mer om återhållsam och atmosfärisk dansmusik - udda rytmer ges dock gott om plats och de underliga syntljuden känns aldrig malplacerade. Den monotoni som präglar skivans bästa låt "The Pulse" ger mig rysningar, och är inget annat än en underbar krautkaramell. En annan favorit är den liveinspelade "Super Inuit" som rör sig likt ett kolossalt dansmonster genom tid och rum - det går inte att värja sig!".
Gorillan avslutar: "Det som Toronto-bandet representerar ger mig mer långt mer än andra s.k. moderna krautband; tillskillnad ifrån dessa lyckas Holy Fuck skapa atmosfärisk dansmusik med rötterna i tyskt 70-tal. Battles lyckades nästintill i somras, men låtar såsom sångbaserade "Royal Gregory" eller orkesterarrangerade "Lovely Allen" ger mig en större känsla av absolut frihet. Det är emellertid långtifrån nyskapande, endast modern återvinning".
