GORILLAN

Gorillan säger: "I mars släpps en ny live EP med Tv on the Radio, och den innehåller låtar från deras senaste skiva "Return to Cookie Mountain" - en skiva som tokhyllades under 2006! Det är bara att hoppas på det bästa; men den som inte orkar vänta kan köpa singeln "Province" med den underbara b-sidan "Dumb Animal". Om inte detta räcker bör du även spana in ett liveklipp från Letterman där Tv on the Radio framför "Wolf Like Me" - första singeln från förra skivan; en låt som givetvis är med på "Live at Amoeba Music". Det är ett helt fantastiskt uppträdande som varje människa bör bevittna".

Tv on the Radios MySpace

Gorillan säger: "Det är ingen hemlighet att Australiens musikliv var inflytelserikt under 70- och 80-talet. De flesta känner till band som The Saints, Radio Birdman, The Go-Betweens, The Triffids, samt The Birthday Party; det är emellertid få som kan nämna några band från Nya Zeelands indiescen, som mer eller mindre massproducerade begåvade popband (även om flera bandmedlemmar cirkulerade i olika grupper). De mest bekanta namnen är bl.a. The Verlaines, The Bats, The Clean, Sneaky Feelings och The Chills - samtliga tillhörde skivbolaget Flying Nun Records! Det var en indieetikett som grundades 1981 i Christchurch utav skivbutiksägaren Roger Shepard, för att på så sätt kunna sprida lokala band; det första bandet som signades var The Clean, som därefter gav ut sin debutsingel "Tally Ho" (klättrade högt på den Nya Zeelendska topplistan). Efter denna framgång släppte slivbolaget åtskilliga popklassiker, och förknippas idag med det bästa inom s.k. "jangle pop". Flying Nun Records existerar emellertid fortfarande, men storhetstiden var ändå under 80-talet".

Flying Nun Records MySpace

Gorillan inleder: "Det är med stor nyfikenhet som jag inväntar Wes Andersons nya filmprojekt "The Darjeeling Limited", vilket inte bara beror på hans unika berättarteknik, utan även för hans goda musiksmak; det är uppenbart att musiken spelar en avsevärd roll. Likt Quentin Tarantino, vars soundtrack "Pulp Fiction" präglade 90-talet, har Anderson en förmåga att använda sin favoritmusik på bästa sätt - "Search And Destroy" av Iggy Pop & The Stooges ger Bill Murrays vansinnesjakt efter pirater i "Life Aquatic" ett helt bindgalet uttryck som inte hade varit möjligt med ett annat låtval. Idag borde emellertid Tarantino kölhalas på grund av sin bristande finess, vilket Anderson inte alls behöver vara orolig inför; oförändrad berättarteknik, återkommande skådespelare och likartade soundtrack har inte minskat Andersons dragningskraft".
    
Gorillan fortsätter: "The Darjeeling Limited" tycks följa Wes Andersons beprövade filmmal, men med vissa skådespelarbyten, samt att Mark Mothersbaugh från Devo verkar ha lämnat sin roll som hovkompositör - en roll han haft sedan debuten "Bottle Rocket". Visserligen har hans roll minskat efter varje film, men Mothersbaugh har ändå varit delaktig på ett eller annat sätt. I likhet med sin förra film "Life Aquatic" verkar trots allt Anderson följa ett annat beprövat begrepp, att använda en och samma artist/grupp vid upprepade tillfällen; Bowie präglade "Life Aquatic", medan "The Darjeeling Limited" verkar kretsa kring The Kinks (engelskt 60- och 70-tal har alltid varit tongivande). Genombrottsfilmen "The Royal Tennenbaums" består dock inte av ett lika enhetligt soundtrack, men The Velvet Underground och Nico förstärker filmens melankoliska stämning".