Gorillan Hissar (Wes Anderson)
Gorillan inleder: "Det är med stor nyfikenhet som jag inväntar Wes Andersons nya filmprojekt "The Darjeeling Limited", vilket inte bara beror på hans unika berättarteknik, utan även för hans goda musiksmak; det är uppenbart att musiken spelar en avsevärd roll. Likt Quentin Tarantino, vars soundtrack "Pulp Fiction" präglade 90-talet, har Anderson en förmåga att använda sin favoritmusik på bästa sätt - "Search And Destroy" av Iggy Pop & The Stooges ger Bill Murrays vansinnesjakt efter pirater i "Life Aquatic" ett helt bindgalet uttryck som inte hade varit möjligt med ett annat låtval. Idag borde emellertid Tarantino kölhalas på grund av sin bristande finess, vilket Anderson inte alls behöver vara orolig inför; oförändrad berättarteknik, återkommande skådespelare och likartade soundtrack har inte minskat Andersons dragningskraft".
Gorillan fortsätter: "The Darjeeling Limited" tycks följa Wes Andersons beprövade filmmal, men med vissa skådespelarbyten, samt att Mark Mothersbaugh från Devo verkar ha lämnat sin roll som hovkompositör - en roll han haft sedan debuten "Bottle Rocket". Visserligen har hans roll minskat efter varje film, men Mothersbaugh har ändå varit delaktig på ett eller annat sätt. I likhet med sin förra film "Life Aquatic" verkar trots allt Anderson följa ett annat beprövat begrepp, att använda en och samma artist/grupp vid upprepade tillfällen; Bowie präglade "Life Aquatic", medan "The Darjeeling Limited" verkar kretsa kring The Kinks (engelskt 60- och 70-tal har alltid varit tongivande). Genombrottsfilmen "The Royal Tennenbaums" består dock inte av ett lika enhetligt soundtrack, men The Velvet Underground och Nico förstärker filmens melankoliska stämning".
