GORILLAN

Gorillan säger: "Under gymnasietiden blev jag intresserad av musik på allvar; innan lyssnade jag mest sporadiskt, utan att egentligen bry mig - det var ett tidsfördriv! Men efterhand blev musiken allt viktigare, och på grund av att jag vantrivdes på min gymnasieskola -efter nian flyttade min familj till en ny ort- behövde jag en tillflykt, dvs. musiken. Jag hade länge haft en samlingsskiva med David Bowie, men det var inte förrän nämnda period som jag började intressera mig på ett djuplodat plan. Bowie följde därefter med mig överallt (charterresor, hemmafester, fotbollsläger, sommarjobb). När jag sedan upptäckte skivorna "Ziggy Stardust" och "Alladin Sane" föll alla bitar på plats, och utifrån dessa formades mitt intresse för musik. 12 år efter "uppvaknandet" betyder dock Bowie lika mycket som innan, skillnaden är att mitt musikaliska universum expanderat med ofantliga proportioner (nedan listar jag de glamskivor som betytt allra mest för mig)."

  8. Mott the Hoople - All the Young Dudes (1972)
De flesta anser att 1973 års "Mott" är bandets bästa skiva, men en skiva som innehåller Bowies specialskrivna "All the Young Dudes" måste vara med på denna lista.
  
  7. Queen - Sheer Heart Attack (1974)
Enligt min åsikt är det här Queens bästa skiva, men de har aldrig betytt särskilt mycket; främst förknippar jag bandet med Mick Rocks foton. Den låt som ändå fått mig att placera bandet som nummer sju, är andraspåret "Killer Queen" - teatralisk glamrock! Annars har jag oerhört svårt att se storheten med Queen.

  6. New York Dolls - New York Dolls (1973)
Vissa har kallat New York Dolls för Rolling Stones-kopior, men det är att förenkla verkligheten; de som inte förstod bandets rockmaner borde aldrig ha uttalat sig, för att se Johnny Thunders uppträda borde nämligen utgöra musikundervisningens basutbud - se Grey Old Whistle Tests live version av "Jet Boy" och du kommer att förstå! Glamrock med punkattityd.

  5. T-Rex - Electric Warrior (1971)
Marc Bolan som utgjorde kärnan i T-Rex var den mest framgångsrike glamrocksartisten i början av 1970-talet, och det talades t.o.m. om "T-Rextasy" (i jämförelse med 60-talets Beatlemania). Bolans ofattbara framgånssaga var dock på nedgång så tidigt som 1973, och albumet "Tanx" kan ses som hans sista stora ögonblick. Electric Warrior är emellertid det självklara valet ifall du vill uppleva glamrockens rena essens, där banala texter samsas med arrogant sång och uppkäftig attityd!.

  4. Lou Reed - Transformer (1972)
Den här skivan ses som Reeds enda stora kommersiella framgång (åtminstone vid realesen). De flesta har förmodligen hört "Walk on the Wilde Side" och "Perfect Day"; dessa låtar arrangerades förresten av Bowies dåvarande gitarrist Mick Ronson, som tillsammans med Bowie även står för skivans produktion. Omslagsfotot är dessutom taget av Mick Rock.

  3. Brian Eno - Here Come the Warm Jets (1974)
Efter att Eno lämnat Roxy Music påbörjade han en mycket framgånsrik karriär som soloartist och producent; och det här albumet utgör ett talande exempel på Enos förmåga att skapa något unikt utifrån sitt musikaliska kunnande. Redan inledningslåten "Camel's In the Needles Eye" ger mig gåshud, och precis som i Todd Haynes film "Velvet Goldmine" fungerar låten som den perfekta introduktionen till glamrocken.
  
  2. Roxy Music - For Your Pleasure (1973)
Det här är en av mina absoluta favoritskivor, som är minst lika bra nu som då; det är dessutom det sista albumet som bestod av samtliga originalmedlemmar - efter inspelningen lämnade Brian Eno bandet. Den här skivan har dock redan berörts under kategorin Klassiker.

  1. David Bowie - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars (1972)
David Bowies genombrottskiva från 1972 var även min favoritskiva under många år; idag har jag emellertid upptäckt hela Bowies skivkatalog, vilket resulterat i att albumet blivit mindre viktigt för mig (för tillfället känns Berlintrilogin intressantare!) Jag återkommer dock omgående till låtar som "Moonage Daydream", "Hang on to Yourself" och "Rock 'n' Roll Suicide"; en annan orsak till Ziggy Stardusts dagningskraft är D.A. Pennebakers livedokumentär från Bowies sista spelning som sitt "andra jag" (konserten ägde rum på Hammersmith Odeon Theatre den 3 juli 1973). En av mina favoritlåtar är en helt underbar tolkning av Jacques Brels "My Death" - lyssna själv! Det är för övrigt en låt som även Scott Walker tolkat på sin solodebut.