Gorillan Predikar (de 8 bästa debutalbumen)
Gorillan säger: "Av någon outgrundlig anledning har musikhistoriens giganter haft svårt att inleda karriären på ett storstilat sätt; varken Bob Dylan, The Beatles, David Bowie eller The Rolling Stones lyckades fullt ut med sina debuter - å andra sidan banade de väg för andra! Nedan listar jag emellertid 8 artister/band som lyckades från första början, och dessa har bl.a. valts på grund av sin tidlöshet, vilket innebär att senare års skivsläpp hamnat utanför diskussionen. Framöver kommer jag dock att beröra ett antal album som inte nådde ända fram, bl.a. Gang of Fours "Entertainment!", Dead Boys "Young Loud and Snotty" och The Modern Lovers "The Modern Lovers". Dessa var nära, men inte tillräckligt nära".
8. Betty Davis - Betty Davis (1973)
Detta är en av de mest innovativa och färgstarka artisterna genom tiderna; debutskivan släpptes 1973, och redan öppningsspåret "If I'm in Luck I Might Get Picked Up!" ger en bra bild utav Betty Davis - lyssna! Det är bl.a. tydligt att hon inte intar ett passivt förhållande till mannen, utan att det är hon själv som intar den ledande rollen - texten är inget annat än ett stenhårt slag i ansiktet på patriarkatet! Återstående delen av skivan ger fortsatt prov på den funk som borde gjort Davis till en utav de största artisterna genom tiderna. Men traditionsenligt har hon reducerats till Miles Davis ex-fru, vilket är ofattbart med låtar som "Game Is My Middle Name" och "Anti Love Song".
7. Gun Club - Fire of Love (1981)
Kan du sitta still till "She's Like Heroin To Me"?! - lyssna! Enligt min tes borde det nämligen vara fysiologiskt omöjligt. Kan du sitta still till "Sex Beat"?! - se och lyssna! I vilket fall som helst är detta två låtar som förevigat sångaren Jeffrey Lee Pierce (även om liveframträdandet är något instabilt). Lyssna även på uppföljaren "Miami" från 1982.
6. The Smiths - The Smiths (1984)
The Smiths debutalster är en skiva som britter älskar att hylla, och för en gångs skull har de rätt; i grund och botten är det ett traditionellt popalbum, men vid ett par lyssningar öppnar sig Johnny Marrs och Morrisseys indieuniversum, där bl.a. provokativa/intelligenta textrader och eleganta gitarrslingor utgör viktiga beståndsdelar. Det som tilltalar mig mest är ändå Morrisseys yrvakna sångsätt, som står i stark kontrast till Marrs mer traditionsbundna gitarrteknik.
5. Joy Division - Unknown Pleasures (1979)
Denna skiva är den andra utav två brittiska album på listan; trots skillnader i musikalisk uttryck, finns det dock en slående likhet - den melankoliska ådran! Den desperation och smärta som Ian Curtis förmedlar saknar emellertid motsycke.
4. Pere Ubu - The Modern Dance (1978)
Clevlands Pere Ubu är inget konventionellt rockband och David Thomas är ingen konventionell sångare, men detta är ändå ett av bandets mest "normala" album! Skivan föregicks av singlarna "30 Seconds Over Tokyo", samt "Final Solution" -Bob Hunds cover "Ett fall och en lösning"- som föranledde debutens udda rytmsektioner och krautliknande ljudexperiment - "The Modern Dance" inleds exempelvis med feedback, som borde skrämma bort varje eventuell lyssnare. En av mina favoritlåtar från albumet är annars spöklika "Humor Me", vars reggaetakt och maniska handklapp får mig att trycka på repeat vid varje lyssning.
3. The Velvet Underground - The Velvet Undeground and Nico (1967)
Detta är ett album som inte behöver någon närmare presentation. Det är en skiva som fortsätter att influera människor och efterföljarna är oräkneliga, men ingen når upp till originalet. Och vad vore musikvärlden utan "I'm Waiting for the Man", "Femme Fatal", "Sunday Morning", "I'll Be Your Mirror", samt "Heroin"! Det får vi aldrig veta.
2. Suicide - Suicide (first album) (1977)
Det här var ett av de mest bespottade banden på CBGB:s punkscen, men Martin Rev och Alan Vegas pulserande och visionära electropunk hade minst lika stor rätt till epitet punk, vilket bl.a. "Ghost Rider" och "Rocket U.S.A" exemplifierar. Trots duons innovativa ljudbild, är emellertid 50-talets rockabilly en utav de mest påtagliga influenserna; tydligast märks detta genom Alan Vegas ûbercoola sångteknik, som starkt påminner om forna tiders rockhjältar. Debutalbumet innehåller även lika stora delar skräck som romantik, där tongivande låtar såsom "Frankie Teardrop", resp. "Cheree" sätter standarden - lyssna! Denna bredd gör skivan omistlig.
1. Television - Marquee Moon (1977)
Television tillhörde samma scen som Suicide, och likt dem följde de inte punkens regelverk - de tolkade punkandan på sitt eget sätt! Tillskillnad från exempelvis The Velvet Underground är det få som försökt eller lyckats återskapa skivans ljudbild, som bygger på Tom Verlaines och Richard Lloyds unika samspel. Detta är ett album, som trots traditionella instrument, saknar musikalisk motsvarighet. Tyvärr lyckades de aldrig skapa något liknande.
Åh! ännu en musikblogg vad trevligt jag ska nog checka in här emellanåt. Vad kul att du tar upp gammal musik också.
Din top fem är hyfsat exemplarisk, men Suicide skulle jag inte ha med så högt (ja, förmodligen inte med alls) även om den är bra. Modern Lovers ska ju definitivt in på listan! Curtis debut också (som du inte hade hört!) och säkert ett par andra. Annars håller jag med i mångt och mycket, även om jag inte riktigt kan uttala mig om ett par artister som fått plats. Dessa får jag se
som tips.
Du får gärna titta in så ofta som möjligt :) Tyvärr har det blivit väldigt mycket gammal musik på sistone, men det går i perioder...
Angående Mayfields debut, så har jag precis köpt den; kan hålla med om att den är riktigt bra - även om jag hört de flesta låtarna innan! Personligen kan jag tycka att listan blev lite väl förutsägbar, men det är svårt att inte följa invanda mönster, dvs. att lista gamla klassiker. Kul att du ändå gillade listan...
Kan även passa på att nämna några aktuella debuter; MGMTs "Oracular Spectacular", Fuck Buttons "Street Horrrsing", samt No Age "Nouns".
Din gamle stofil! Hur kan du vara så påläst? Jag håller för övrigt med dig om Suicide - kanske den bästa skivan på listan! Hade du några svenska album i åtanke?! (Ebba Grön eller Imperiet).
Har du hört talas om internet?! Gillar John Holms solodebut "Sordin" väldigt mycket, men den kandiderar för de 8 bästa soloalbumen. Pughs debut "Ja, dä ä dä" är givetvis en klassiker - platsar nästintill bara för den underbara titeln och det fantastiska omslaget!
Stone roses, arctic monkeys?
Fin lista som vanligt. Jag hade nog placerat Smiths högre och haft med både Modern Lovers och Gang of Four, men då känner jag inte till vare sig Suicide eller Gun Club. Råder bot på den kunskapsluckan genom att fixa hem dem nu!
Jag hade nog satt Suicide som nr. 1.
Stooges första är ju också fantastisk.. Ahh.. Svårt att välja.. Skönt att det är någon annan som gör det så fint åt en då!
Oj vad svårt att lista en sådan grej. Jag hade fått ångest... Men du gör det bra!
Jaa, herregud vad svårt. Sådär på rak arm tycker jag väl att Strokes första borde fått vara med. En näst intill perfekt popskiva, men inte så originelt kanske.
Tackar för kommentarerna! Givetvis var Stooges ett alternativ, men det kändes som om jag bara plockade album ur samma genre. Angående Stone Roses, så är deras debut en bra platta, fast samtidigt har brittisk press skrivit upp denna skiva alltför mycket (Arctic Monkeys har aldrig tilltalat mig) Strokes första är också riktigt bra, men jag valde att endast ta med äldre skivor, för annars hade utbudet blivit övermäktigt...
Fin lista! Tycker dock också att stone roses debut kunde fått en plats och att smiths debut kunde fått hamna lite högre upp. Själv skulle jag (kan tyckas konstigt) ha Radio depts Lesser Matters på första platsen antagligen. Kan tyckas naivt, eller kanske ge intrycket av att jag hört för lite "gammal musik" vilket inte är fallet (hört alla skivor på din lista förutom Gun Club, kanske borde kolla upp dem ordentligt) men ingen skiva har antagligen tilltalat mig på ett sånt sätt (möjligvis också magnetic fields 69 love songs)än lesser matters.
Tänkte själv göra någon liknade lista på min blogg men det kändes omöjligt. Min lista skulle sej inte vara lik en dag. Du lyckades dock bra, fin lista och bra skrivet (som alltid).
Kul att du uppskattar listorna! Tycker också att "Lesser Matters" är en riktigt bra platta, men valde att inte lista musik från de senaste decennierna. Sen håller jag även med om att favoriter varierar. Personligen hade jag dessutom velat ha med ytterligare ett album från 60-talet, men så blev det inte (Nick Drake, Stooges, Tim Hardin).
Ja Nick Drake borde du ju haft med! Läs om almes skiva här föresten: http://www.thecricket.nu/
Nu kom jag på en skiva du KOMMER ha med på din solodebutslista: Here Come the Warm Jets. Det vet jag. Annars gör du fel, och det gör du väl inte? Eller hur?
Nej men du har ju missat Oasis - Definitely Maybe, Arctic Monkeys - Whatever people say i am... och givetvis Håkans debut!
Har läst minst 6-7 artiklar om Alme sedan igår, men det är ingen garanti för succé.
"Here Come the Warm Jets" är en fantastisk solodebut, och vilken titel! Annars är en given favorit Chris Bells "I Am the Cosmos" (fd. gitarrist i Big Star).
Oasis är inget för mig, men Håkans debut är smått genialisk (även om den känns mindre intressant idag). Arctic Monkeys har redan berörts.
Oasis?!
