GORILLAN

Gorillan säger: "Denna topplista har varit otroligt svår att genomföra, vilket förmodligen kan bero på min grundläggande inställning gentemot själva fenomenet; en låt har skrivits och framförts av en viss artist/grupp, vilket innebär att låten tillkommit under förutsättningar som främst den eller de kan anknyta till - övriga tolkar utifrån ett mindre intressant andrahandsperspektiv! En annan invändning har varit raka motsatsen; en artist eller grupp gör en låt till sin egen -utan att för den skull göra den bättre- vilket ändå resulterar i att ursprungsversionen glöms bort. I dagsläget har emellertid min negativa inställning tonats ned; coverlåtar kan nämligen fylla en viss funktion som hyllningar eller "uppdateringar" (även om de flesta experiment är riktigt misslyckade). Kan dock fortfarande bli upprörd ifall någon påstår att Nirvanas tolkning av "The Man Who Sold the World" är bättre än David Bowies originalversion".

   8. M. Ward - Let's Dance (2003)

Inleder denna topplista med en tolkning av Bowies största pophit, som i händerna på M.Ward blir en skör och egensinnig folkballad; egentlingen finns det få likheter med originalversionen förutom texten, som vävs samman med Wards drömska ljudkuliss; musiken leds trevande framåt utav en akustisk gitarr, ett sporadiskt piano och ett munspel - alldeles bedårande!.

  7. The Mo-dettes - Paint it Black (1980)

Detta är den första av två "Stones" låtar på listan; kan dock inte påstå att jag har någon särskild relation till nämnda band, vilket delvis kan förklara mina höga tankar angående denna version av The Mo-dettes. Detta brittiska postpunk-band har å andra sidan gjort en cover, som borde tilltala de flesta som tilltalas utav musiken i efterdyningarna av 70-talet - lyssna! Tillsammans med The Raincoats version av The Kinks hit "Lola", är det här något av det mest intressanta som spelats in i skarven mellan 70-och 80-tal. Det handlar inte om att blint efterlikna dessa 60-tals klassiker, utan att skapa något nytt (kan det bero på att båda banden består av kvinnor, vars vördnad inte är lika stor som de manliga kollegorna).

  6. The Modern Lovers - Foggy Notion (1972)

Den första coverversionen av en Velvet Underground låt gjordes av Bowie; hans tolkning utav "I'm Waiting for the Man" går dock inte till historien, detsamma gäller hans omarbetade version av "Venus in Furs". Jonathan Richman från The Modern Lovers lyckades emellertid bättre, även om Bowies 70-tals tolkningar är avsevärt bättre än hans inledande försök; den låt som Richman valde till sin liverepertoar var "Foggy Notion", som vid denna tidpunkt inte var utgiven (släpptes 11 år senare genom albumet "VU", som bestod av låtar avsedda för Velvet Undergrounds fjärde album). Anledningen till att The Modern Lovers lyckades få med låten i sin liveuppsättning, var förmodligen Richmans flitiga besök på Velvet Undergrounds konserter (1992 gav han t.o.m. ut en låt uppkallad efter sitt favoritband, där han även imiterade deras ljudbild genom att införliva en kort sekvens av "Sister Ray"). The Modern Lovers version av "Foggy Notion" finns för övrigt med på liveskivan "Precise Modern Lovers Order", och är förmodligen den låt på listan som tydligast efterliknar originalversionen, vilket kan tyckas förutsägbart, men framförandet slår det mesta.  

  5. Patti Smith - Gloria (1975)

Det här är egentligen inte en cover i ordets rätta bemärkelse, eftersom Patti Smith endast valt att ta med vissa partier från Themes "Gloria" - i stort är det således hennes egen komposition! Men på min lista räcker det för att hamna på en hedrande femte plats.

  4. The Slits - I Heard It Through the Grapevine (1979)

När jag kom på idéen till den här topplistan, var det denna version av Marvin Gayes "I Heard It Through the Garpevine" som fungerade likt en slags inspirationskälla; låten återfinns på The Slits debutalbum "Cut", och i likhet med The Mo-dettes "Paint It Black"-version är det här en innovativ bearbetning, som i detta fall mer liknar reggae/dub än traditionell rock - lyssna! Sångerskan Ari Up är dessutom skönt avslappnad.

   3. John Cale - Heartbreak Hotel (1975)

Vissa coverlåtar följer ursprungsversionen in i minsta detalj, medan andra däremot omvandlas till oigenkännlighet; detta är ett typexempel för det sistnämnda - Cales version är nämligen nästintill omöjlig att sammankoppla med Elvis. Det enda som egentligen avslöjar låtens ursprung är dess refräng. Ljudbilden präglas bl.a. annars av Brian Enos synthesizer, och för att göra en förenklad liknelse, kan det vara lämpligt att jämföra den här versionen med Roxy Musics mest introverta och mardrömslika låtar - exempelvis "The Bogus Man" från skivan "For Your Pleasure". 

  2. David Bowie - My Death (1973)

Detta är en tolkning som omnämnts vid ett tidigare tillfälle, men som givetvis tål att nämnas igen; originalversionen framfördes av belgaren Jacques Brel; det här är emellertid endast en utav fler låtar av nämnda kompositör som Bowie valt att tolka. Denna liveversion är emellertid den allra bästa - se och lyssna! (ett magiskt framträdande, av en ofta medioker liveartist).

  1. The Flying Burrito Brothers - Wild Horses (1970)

En bra coverversion behöver nödvändigtvis inte vara bättre än originalversionen för att vara med på denna lista; denna tolkning av Jagger/Richards "Wild Horses" är dock i mina öron bättre än The Rolling Stones "original". Ett dilemma med det här valet är dock att sångaren Gram Parsons utnyttjade Keith Richards vänskap, för att på alldeles egen hand spela in den här versionen ett år innan The Rolling Stones (den fanns dock som demoinspelning).

Gorillan säger: "Ett av de mest förbisedda banden är The Gories, vilket antagligen kan förklaras med deras relativt korta karrär, som sträckte sig mellan åren 1986-1992. Desto troligare är dock tidsperiodens muskaliska orientering; i slutet av 80-talet fanns det inte plats för garagerock med influenser från The Sonics eller The Stooges; antingen avgudades Guns 'N' Roses sleazerock eller Sonic Youths experimentella alternativrock - The Gories hamnade tyvärr mittemellan! De var dock med om att återuppväcka Detroits dåvarande garagescen, och under sin 6 åriga karriär han de också med att släppa tre album. Debuten "House Rockin'" gavs ut 1989 och präglas starkt utav The Sonics primitiva garagesound, medan uppföljaren "I Know You Fine, But How You Doin'" från året därpå känns mer självständig; det som är mest slående är Peggy O'Neils respektlösa trumspel, vars intensitet ger varenda låt extra dynamik, samt Mick Collins råa sånginsats (men Dan Krohas hänsyslösa behandling av sin gitarr bör inte heller gå obemärkt förbi). Till skillnad från debuten producerade även Alex Chilton från Big Star. The Gories sista album "Outta Here" släpptes två år senare, och är ytterligare ett bevis för bandets tidlösa garagesound".

Gorillan tillägger: "Samtliga medlemmar har gett ut en mängd skivor under olika namn, men det är främst bandets sångare Mick Collins som nått ut med sin musik; nyligen släppte han bl.a. "We Have Surrounded" med bandet The Dirtbombs".

The Gories MySpace

Gorillan säger: "På topplistan över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns fler artister med The Byrds anknytningar, vilket även kommer att inträffa på kommande lista över nästa decennium; först ut är Gene Clark, som trots sin korta period som sångare och låtskrivare i The Byrds, hann med att påverka bandets utveckling mer än övriga medlemmar, vilket ledde till konflikter - Clark lämnade därför bandet 1966! (endast två år efter starten). Istället påbörjades en solokarrär med skivan "Gene Clark with the Gosdin Brothers" från 1967, där "Tried so Hard" finns representerad; utan att överdriva är detta en av de vackraste country-rock låtarna någonsin. En långtmer obskyr artist än Gene Clark är Susan Christie, vars låt "Yesterday, Where's My Mind" intar 88:e plats; detta är en av de mer udda folksångerna som spelats in, vilket gör den oerhört svår att beskriva. Jag uppmanar dig istället att leta reda på denna svårtillgängliga musikklenod, som inte på något sätt liknar Christies övriga inspelningar".

Susan Christies MySpace

Gorillan låter meddela: "I eftermiddags satt jag och min flickvän och drack caffé latte i solskenet utanför Bengans på Stigbergstorget i Göteborg; vi drömde oss bort till en luftig lägenhet med grönbevuxen balkong, samt storstilad utsikt; tillsammans lyssnade vi på musik, åt god mat och tänkte på hur bekymmersfritt våra liv blivit - en småtrevlig framtidsdröm!".  

Gorillan tillägger: "Imorgon är det äntligen säsongspremiär för kulturmagasinet Kobra; det första avsnittet fokuserar på musikaler, bl.a. Tim Burtons "Sweeney Todd" med Johnny Depp".

Gorillan säger: "På 91:a plats över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns folkduon Simon & Garfunkels "I Am a Rock" från 1966; det är här två artister som de flesta har en relation till, och nämnda singel är hämtad från det populära albumet "Sound of Silence" - men låten fanns redan inspelad på Paul Simons solodebut "The Paul Simon Song Book" från året innan. Min personliga relation till skivan och låten, är att min farmor spelade den för mig och min bror när vi hälsade på såsom barn; kan fortfarande minnas den harmoniska känsla som infann sig när jag lyssnade på "I Am a Rock". I vuxen ålder är det dock filmen "The Graduate" från 1967 med Dustin Hoffman och Anne Bancroft som tilltalar mig mest - för det är väl ingen som missat Simon & Garfunkels soundtrack?! San Franciscos Jefferson Airplane på följande plats, är förmodligen det band som främst förknippas med begreppet "Summer of Love", och låten "Somebody to Love" kan ses som hippierörelsens lovsång; den blev en storartad framgång, vilket därefter följdes upp med ännu en hit - stilbildande "White Rabbit"! Tillsamman med Janis Joplin blev dessutom sångerskan Grace Slick hippiescenens mest framträdande kvinnliga personlighet; hon var emellertid inte med och bildade Jefferson Airplane, utan inledde sin karriär i The Great Society, som även var först med att spela in "Somebody to Love" (detsamma gäller för övrigt "White Rabbit"). 

Jefferson Airplanes MySpace