GORILLAN

Gorillan inleder: "Krautromantik... de svenska musikjournalisterna har sannerligen tagit till sig krautbegreppet; alltfler band sammanlänkas med Neu!, Can, Amon Düül ll och Faust. Detta har dock skett utan eftertanke, oftast känns kopplingen allt annat än genomtänkt - snarare brist på fantasi! Visst... det är ett vitt begrepp; alltifrån frisinnad galenskap till finstämd folkmusik kan klassificeras som krautrock. Hursomhelst är det alltför vanligt att moderna band betecknas som neokraut eller nykraut; att spela monoton rock är inte detsamma som att härstamma från tyskt 70-tal".

Gorillan fortsätter: "Holy Fuck kan däremot klassas som kraut; det rör sig inte om experimentell galenskap, utan mer om återhållsam och atmosfärisk dansmusik - udda rytmer ges dock gott om plats och de underliga syntljuden känns aldrig malplacerade. Den monotoni som präglar skivans bästa låt "The Pulse" ger mig rysningar, och är inget annat än en underbar krautkaramell. En annan favorit är den liveinspelade "Super Inuit" som rör sig likt ett kolossalt dansmonster genom tid och rum - det går inte att värja sig!".

Gorillan avslutar: "Det som Toronto-bandet representerar ger mig mer långt mer än andra s.k. moderna krautband; tillskillnad ifrån dessa lyckas Holy Fuck skapa atmosfärisk dansmusik med rötterna i tyskt 70-tal. Battles lyckades nästintill i somras, men låtar såsom sångbaserade "Royal Gregory" eller orkesterarrangerade "Lovely Allen" ger mig en större känsla av absolut frihet. Det är emellertid långtifrån nyskapande, endast modern återvinning".

Holy Fucks MySpace

Gorillan säger: "Det är ingen hemlighet att Australiens musikliv var inflytelserikt under 70- och 80-talet. De flesta känner till band som The Saints, Radio Birdman, The Go-Betweens, The Triffids, samt The Birthday Party; det är emellertid få som kan nämna några band från Nya Zeelands indiescen, som mer eller mindre massproducerade begåvade popband (även om flera bandmedlemmar cirkulerade i olika grupper). De mest bekanta namnen är bl.a. The Verlaines, The Bats, The Clean, Sneaky Feelings och The Chills - samtliga tillhörde skivbolaget Flying Nun Records! Det var en indieetikett som grundades 1981 i Christchurch utav skivbutiksägaren Roger Shepard, för att på så sätt kunna sprida lokala band; det första bandet som signades var The Clean, som därefter gav ut sin debutsingel "Tally Ho" (klättrade högt på den Nya Zeelendska topplistan). Efter denna framgång släppte slivbolaget åtskilliga popklassiker, och förknippas idag med det bästa inom s.k. "jangle pop". Flying Nun Records existerar emellertid fortfarande, men storhetstiden var ändå under 80-talet".

Flying Nun Records MySpace

Gorillan inleder: "Det är med stor nyfikenhet som jag inväntar Wes Andersons nya filmprojekt "The Darjeeling Limited", vilket inte bara beror på hans unika berättarteknik, utan även för hans goda musiksmak; det är uppenbart att musiken spelar en avsevärd roll. Likt Quentin Tarantino, vars soundtrack "Pulp Fiction" präglade 90-talet, har Anderson en förmåga att använda sin favoritmusik på bästa sätt - "Search And Destroy" av Iggy Pop & The Stooges ger Bill Murrays vansinnesjakt efter pirater i "Life Aquatic" ett helt bindgalet uttryck som inte hade varit möjligt med ett annat låtval. Idag borde emellertid Tarantino kölhalas på grund av sin bristande finess, vilket Anderson inte alls behöver vara orolig inför; oförändrad berättarteknik, återkommande skådespelare och likartade soundtrack har inte minskat Andersons dragningskraft".
    
Gorillan fortsätter: "The Darjeeling Limited" tycks följa Wes Andersons beprövade filmmal, men med vissa skådespelarbyten, samt att Mark Mothersbaugh från Devo verkar ha lämnat sin roll som hovkompositör - en roll han haft sedan debuten "Bottle Rocket". Visserligen har hans roll minskat efter varje film, men Mothersbaugh har ändå varit delaktig på ett eller annat sätt. I likhet med sin förra film "Life Aquatic" verkar trots allt Anderson följa ett annat beprövat begrepp, att använda en och samma artist/grupp vid upprepade tillfällen; Bowie präglade "Life Aquatic", medan "The Darjeeling Limited" verkar kretsa kring The Kinks (engelskt 60- och 70-tal har alltid varit tongivande). Genombrottsfilmen "The Royal Tennenbaums" består dock inte av ett lika enhetligt soundtrack, men The Velvet Underground och Nico förstärker filmens melankoliska stämning".

  Holy Fuck - The Pulse
Den absolut bästa krautrocken av modernt snitt
  Neil Sedaka - I Go Ape
En underbar rockabilly klassiker...
  Burial - Shell Of Light
Andres Lokko hissar, vilket borde innebära diss
  The Black Lips - Bad Kids
Älskade deras förra skiva "Let It Bloom" - nu är de tillbaks!
   Hästpojken - Shane McGowan
Bra singel - antar att skivan suger!
  The Royal We - All the Rage
Har alltid gillat Glasgow
  The Gories - Stranded
90-talets bästa rockband
  Robert Wyatt - Stay Tuned
Underbar röst...
  Beirut - Cherbourg
Grymt begåvad - älskar balkanpop!
  Animal Collective - Winter Wonder Land
Avgudat dem ända sedan "Spirit They're Gone, Spirit They've Vanished"
  Angels Of Light - Black River Song
Har en förkärlek för banjo...
  Young Marble Giants - Include Me Out
Klassiker - älskar den här låten!
  Tenniscoats - Bariba Bimba
Japan är det nya Skottland