59-58
Gorillan säger: "På 59:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns en man som undgick döden med en hårsmån; den 3 maj 1959 skulle Waylon Jennings ha varit med på det plan som tragiskt tog Buddy Hollys, Richie Valens och The Big Boppers liv - den sistnämnde fick hans plats! 10 år efter denna tragedi släpptes "Just to Satisfy You" från skivan med samma namn, men innan dess hade han emellertid hunnit ge ut en mängd album och tillsynes lämnat olyckan bakom sig. "Just to Satsify You" är en klagosång över mannens problem med att tillfredsställa en kvinnas önskemål (ett utnött countrytema, men utfört på bästa sätt). På 58:e plats återfinns Cream som gjorde Eric Clapton till storstjärna, men bandets mix av blues, pop och psykedelia har minst lika mycket att göra med Jack Bruce och Ginger Baker (gitarrist resp. trummis). "Sunshine of Your Love" är hämtad från 1967 års "Disraeli Gears", som på allvar bevisade medlemmarnas potential, och låten isig är en klassisk hybrid av poptoner och psykedelisk experimentlusta".
Creams MySpace
Gorillan Predikar (låttips)
Waylon Jennings - Are You Sure Hank Done It This Way
Country från en "Outlaw"...
The Wave Pictures - Strange Fruit For David
Från kommande albumet "Instant Coffee Baby" - lyssna!
The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
Ett smakprov inför nya skivsläppet - lyssna! (pitchforkmedia)
The Feelies - Raised Eyebrows
Från klassiska "Crazy Rhythms" - återutges av Water!
The Orchids - Walter
Indiepop från Sarah Records - lyssna!
Robert Forster - Let Your Light In, Babe
Ännu en favorit från "The Evangelist"...
Daniel Johnston - Speeding Motorcycle
I sommar spelar denne legendar i Sverige...
The Owl Service - The Rolling of the Stones
För oss som missade 60-talets folkvåg...
Klassiker (The Paragons - On the Beach with the Paragons)
Gorillan säger: "Det här är ett album som på ett alldeles utmärkt sätt sammankopplar jamaicansk rocksteady och amerikansk northern soul; skivan släpptes 1967 och blev en försäljningsframgång på både Jamaica och i Storbritannien, vilket delvis berodde på Duke Reids omsorg (en av de ledande skivbolagsägarna på Jamaica). Men framförallt grundlades succén genom ett fantastiskt album. Till de mest klassiska låtarna hör "The Tide is High", som i ärlighetens namn tolkats vid ett par tillfällen för mycket - till de mest kända hör Blondies version från 1980! Originalet är mycket bättre - lyssna! Andra favoriter är "Riding High on a Windy Day" och "Only a Smile" (lägg märke till den förra låtens snygga gitarrslinga). Genom John Holt hade även gruppen begåvats med en karismatisk sångare, som efter uppbrottet 1970 inledde en väntad och framgångsrik solokarriär".
The Paragons MySpace
Gorillan Meddelar
Gorillan låter meddela: "På söndag publiceras listan över de 8 bästa handklappslåtarna, men planerar också att lista de 100 bästa soullåtarna. Tillskillnad från decennie-projektet, kommer emellertid varje artist/band få ha med ett obegränsat antal låtar".
61-60
The Beau Brummels MySpace
Jonathan Richman
Gorillan säger: "Det är få som tagit ett lika oväntat sidospår som Jonathan Richman. I slutet av 60-talet flyttade han till New York, för att därefter bilda kultförklarade The Modern Lovers, som hämtade sin inspiration i rakt nedstigande led från The Velvet Underground; och den naturliga följden blev att John Cale anlitades som producent 1972 - bandets debut dröjde dock tills 1976! Idag beskrivs The Modern Lovers självbetitlade debut som protopunk och ses som kreddigare än de flesta rockalbum. Efter 1976 lämnade emellertid Richman sin utstakade bana såsom rockikon, för att istället skriva låtar om bl.a. snömän, insekter och utomjordingar - plötsligt uppfattades han som ett skämt! Denna bild har förföljt honom ända tills idag, men världens alla Richman-fans vet att han aldrig slutat att beröra; i början av 90-talet gjorde han bl.a. ett bejublat framträdande hos Conan O'Brien - se och lyssna! (missa inte dansstegen). Richman är dessutom aktuell med sitt 20:e studioalbum "Because Her Beauty Is Raw and Beutiful", som följer hans akustiska tradition".
63-62
Gorillan säger: "På 63:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna hittas The Ethiopians underbara rocksteady-klassiker "Everything Crash" från 1968, som kan ses som startskottet för den socialt medvetna rootsreggaen - lyssna! Det här blev även trions första hit, och likt flera andra grupper var de negativt inställda mot den politiska situationen på Jamaica ("Everything Crash" finns med på debutskivan "Engine '54: Let's Ska and Rock Steady"). På 62:a plats återfinns The Ronettes, vars "Be My Baby" inledde samarbetet med storproducenten Phil Spector, och detta är tveklöst en av de mest minnesvärda hitlåtarna från början av 60-talet (finns med på 1963 års "Presenting the Fabulous Ronettes Featuring Veronica)".
Klassiker (Mission of Burma - Vs.)
Gorillan säger: "Mission of Burmas storartade debut "Vs." från 1982 är ett av postpunkens bäst bevarade hemligheter. Bandet bildades i Boston 1979, och var till en början starkt influerade utav brittiska punkband, men närmade sig efterhand Gang of Four (likt dem var de dessutom oerhört politiska). Debutalbumet bevisade dock att de hade kapacitet att stå på egna ben; signifikant för skivan är bl.a. Roger Millers gitarrspel som pendlar mellan intensiva punklåtar som "That's How I Escaped My Certain Faith" och mer rytmbaserade inslag som "Trem Two". Det går inte heller att ta misste om bandets experimentella sida, som tydliggörs genom olika ljudexperiment, s.k. "tape manipulations". "Vs." vinner också på Clint Conleys krampaktiga och ångestfyllda sångstil, som till och från kompleteras av Millers mer återhållsamma uttryck. Detta blev för övrigt bandets enda album under 80-talet".
Mission of Burmas MySpace
Gorillan Hissar (Scarlett Johansson)
Gorillan säger: "Det är få skådespelerskor som lyckats med sina musikaliska ambitioner -Zooey Deschanel är ett undantag- men Scarlett Johansson är på god väg; till sin assistans har hon David Sitek och David Bowie, samt en låtskatt signerad Tom Waits (debutskivan "Anywhere I Lay My Head" består utav Waitscovers). Första singeln "Falling Down" är en mästerlig popsingel, som bl.a. reflekterar TV on the Radio, My Bloody Valentine och Cocteau Twins (med inslag utav banjo, samt glockenspiel). Bowie fungerar mer som bakgrundssångare än duettpartner, men Sitek får ändå fram det bästa hos honom. Skivan släpps för övrigt den 20 maj".
Scarlett Johanssons MySpace
Gorillan Meddelar
Gorillan Predikar (de 8 bästa debutalbumen)
Gorillan säger: "Av någon outgrundlig anledning har musikhistoriens giganter haft svårt att inleda karriären på ett storstilat sätt; varken Bob Dylan, The Beatles, David Bowie eller The Rolling Stones lyckades fullt ut med sina debuter - å andra sidan banade de väg för andra! Nedan listar jag emellertid 8 artister/band som lyckades från första början, och dessa har bl.a. valts på grund av sin tidlöshet, vilket innebär att senare års skivsläpp hamnat utanför diskussionen. Framöver kommer jag dock att beröra ett antal album som inte nådde ända fram, bl.a. Gang of Fours "Entertainment!", Dead Boys "Young Loud and Snotty" och The Modern Lovers "The Modern Lovers". Dessa var nära, men inte tillräckligt nära".
8. Betty Davis - Betty Davis (1973)
Detta är en av de mest innovativa och färgstarka artisterna genom tiderna; debutskivan släpptes 1973, och redan öppningsspåret "If I'm in Luck I Might Get Picked Up!" ger en bra bild utav Betty Davis - lyssna! Det är bl.a. tydligt att hon inte intar ett passivt förhållande till mannen, utan att det är hon själv som intar den ledande rollen - texten är inget annat än ett stenhårt slag i ansiktet på patriarkatet! Återstående delen av skivan ger fortsatt prov på den funk som borde gjort Davis till en utav de största artisterna genom tiderna. Men traditionsenligt har hon reducerats till Miles Davis ex-fru, vilket är ofattbart med låtar som "Game Is My Middle Name" och "Anti Love Song".
7. Gun Club - Fire of Love (1981)
Kan du sitta still till "She's Like Heroin To Me"?! - lyssna! Enligt min tes borde det nämligen vara fysiologiskt omöjligt. Kan du sitta still till "Sex Beat"?! - se och lyssna! I vilket fall som helst är detta två låtar som förevigat sångaren Jeffrey Lee Pierce (även om liveframträdandet är något instabilt). Lyssna även på uppföljaren "Miami" från 1982.
6. The Smiths - The Smiths (1984)
The Smiths debutalster är en skiva som britter älskar att hylla, och för en gångs skull har de rätt; i grund och botten är det ett traditionellt popalbum, men vid ett par lyssningar öppnar sig Johnny Marrs och Morrisseys indieuniversum, där bl.a. provokativa/intelligenta textrader och eleganta gitarrslingor utgör viktiga beståndsdelar. Det som tilltalar mig mest är ändå Morrisseys yrvakna sångsätt, som står i stark kontrast till Marrs mer traditionsbundna gitarrteknik.
5. Joy Division - Unknown Pleasures (1979)
Denna skiva är den andra utav två brittiska album på listan; trots skillnader i musikalisk uttryck, finns det dock en slående likhet - den melankoliska ådran! Den desperation och smärta som Ian Curtis förmedlar saknar emellertid motsycke.
4. Pere Ubu - The Modern Dance (1978)
Clevlands Pere Ubu är inget konventionellt rockband och David Thomas är ingen konventionell sångare, men detta är ändå ett av bandets mest "normala" album! Skivan föregicks av singlarna "30 Seconds Over Tokyo", samt "Final Solution" -Bob Hunds cover "Ett fall och en lösning"- som föranledde debutens udda rytmsektioner och krautliknande ljudexperiment - "The Modern Dance" inleds exempelvis med feedback, som borde skrämma bort varje eventuell lyssnare. En av mina favoritlåtar från albumet är annars spöklika "Humor Me", vars reggaetakt och maniska handklapp får mig att trycka på repeat vid varje lyssning.
3. The Velvet Underground - The Velvet Undeground and Nico (1967)
Detta är ett album som inte behöver någon närmare presentation. Det är en skiva som fortsätter att influera människor och efterföljarna är oräkneliga, men ingen når upp till originalet. Och vad vore musikvärlden utan "I'm Waiting for the Man", "Femme Fatal", "Sunday Morning", "I'll Be Your Mirror", samt "Heroin"! Det får vi aldrig veta.
2. Suicide - Suicide (first album) (1977)
Det här var ett av de mest bespottade banden på CBGB:s punkscen, men Martin Rev och Alan Vegas pulserande och visionära electropunk hade minst lika stor rätt till epitet punk, vilket bl.a. "Ghost Rider" och "Rocket U.S.A" exemplifierar. Trots duons innovativa ljudbild, är emellertid 50-talets rockabilly en utav de mest påtagliga influenserna; tydligast märks detta genom Alan Vegas ûbercoola sångteknik, som starkt påminner om forna tiders rockhjältar. Debutalbumet innehåller även lika stora delar skräck som romantik, där tongivande låtar såsom "Frankie Teardrop", resp. "Cheree" sätter standarden - lyssna! Denna bredd gör skivan omistlig.
1. Television - Marquee Moon (1977)
Television tillhörde samma scen som Suicide, och likt dem följde de inte punkens regelverk - de tolkade punkandan på sitt eget sätt! Tillskillnad från exempelvis The Velvet Underground är det få som försökt eller lyckats återskapa skivans ljudbild, som bygger på Tom Verlaines och Richard Lloyds unika samspel. Detta är ett album, som trots traditionella instrument, saknar musikalisk motsvarighet. Tyvärr lyckades de aldrig skapa något liknande.
65-64
The International Submarine Bands MySpace
Gorillan Meddelar
Gorillan Predikar (låttips)
The Go-Betweens - The Cattle and Cane
Australiensisk klassiker...
Fuck Buttons - Bright Tomorrow
Från det utmärkta debutalbumet "Street Horrrsing"
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel
Bara en utav fler favoriter...
Joel Alme - When the Moon Shakes
Med rötterna i 60-talets soul - bedårande!
Scarlett Johansson - Falling Down
En av två Bowie-duetter - lyssna!
Robert Forster - Don't Touch Anything
Nytt från The Go-Betweens frontman - bättre än förväntat!
Bon Iver - The Wolves (Act I and II)
Från skivan "For Emma, Forever Ago" - lyssna!
Liquid Liquid - Cavern
Postfunk att dö för...
Klassiker (Al Wilson - Searching for the Dolphins)
Gorillan säger: "Det finns massor av förlorade soulklassiker och Al Wilsons debut "Searching for the Dolphins" från 1968 är en utav dessa; albumet är främst ihåkommet för Northern soul dängan "The Snake" (beskriver en kvinnas problem med svikande män). Det vore emellertid förenklat att beskriva Wilsons debutalbum, som endast bestående utav en "one-hit wonder", för inget kan vara mer missvisande; redan inledningsspåret "The Dolphins" -originalet skrevs som bekant utav Fred Neil- sätter nivån genom bedårande stråkar och en röst som fångar varje känsloregister. En utav de påtagligaste influenserna utgör för övrigt traditionell folkmusik, vilket ger albumet en speciell inramning - lyssna på "By the Time I Get to Phoenix" eller "Brother, Where Are You"! Tillsist kan jag nämna att "Searching for the Dolphins" nyligen återutgavs av brittiska skivbolaget Kent".
Al Wilsons MySpace
67-66
Maxine Browns MySpace
Flying Nun Records
The Cleans MySpace
Klassiker (Dennis Wilson - Pacific Ocean Blue)
Gorillan säger: "Dennis Wilsons klassiska skiva från 1977 har mer eller mindre varit ett stående inslag på denna blogg. Det är ett soloalbum som tog tid på sig, påbörjades på sätt och vis redan i slutet av 60-talet, när hans roll utökades i The Beach Boys till följd av Brian Wilsons mentala ohälsa - lyssna bl.a. på "Be Still" och "Cuddle Up"! Det egentliga steget togs dock genom "River Song", som spelades in 1970 (men släpptes först som singel i samband med albumet). Det här är en gospelliknande låt, där Wilsons sargade röst ger en ödesmättad stämning, vilket är talande för de låtar som utgör "Pacific Ocean Blue". Det blir allra bäst i stillsamma ballader som "Thoughts of You" och "End of the Show", medan exempelvis "Friday Nights" inte alls når samma klass. Skivan skulle sedan följas upp genom Bambu, men den gavs aldrig ut eftersom Wilson drunknade 1983. Den 10 juni återutges emellertid "Pacific Ocean Blue", vilket borde skett långt tidigare".
Dennis Wilsons MySpace
Gorillan Meddelar
69-68
Gorillan säger: "På 69:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna hittas "The End" med The Doors. De flesta förknippar antagligen bandet med "Light My Fire", men själv tilltalas jag främst utav den förstnämna låtens introverta stämning, som på ett suggestivt sätt avslutar 1967 års självbetitlade debut (finns även med i Francis Ford Coppolas vietnamfilm Apocalypse Now). Under senare år har emellertid The Doors förlorat mycket av sin status bland förståsigpåare -mig inräknad- men "The End" får mig fortfarande att vilja nyttja olovliga substanser. På 68:e plats hittas Fred Neils "The Dolphins" från 1967, som även spelats in av Tim Buckley (vars röst för övrigt starkt påminner om nämnda folksångare). Låten i sig finns med på Neils andra album "Fred Neil", som också innehåller "Everybody's Talkin'" - blev sedermera en hit med Harry Nilsson genom filmen Midnight Cowboy!".
Fred Neils MySpace
Indieuniform #9
Tröja - ACNE
Skinjacka - Second Hand
Jeans - Whyred
Klassiker (Television - Marquee Moon)
Gorillan säger: "Det är få skivor som betytt mer för den alternativa musikscenen än Televisions "Marquee Moon". I grund och botten är det ett punkalbum, men musiken är dock oerhört svår att definiera; albumet släpptes 1977 och ses som en utav punkens hörnstenar, fast i jämförelse med The Ramones poppunk eller The Heartbreakers knarkstinna punkrock, verkar Tom Verlains samt Richard Lloyds egensinniga gitarrteknik -där rytmiska gitarrslingor sammanvävs- oerhört främmande - lyssna på geniala "See No Evil", liksom makalösa "Friction"! (samtliga band tillhörde för övrigt CBGB:s New York-scen). Till skillnad från de flesta punkalbum, ges även utrymme för improvisation och instrumentalpartier, som i sin komplexitet aldrig upphör att fascinera. Förutom ljudbilden, fångar dessutom Verlaines sångstil det mest väsentliga inom punken - den uppkäftiga nonchalansen! Musikaliskt utklassar med andra ord "Marquee Moon" de flesta debutskivor, men rent försäljningsmässigt gick det sämre - både albumet och singeln "Prove It" nådde emellertid relativt högt upp på englandslistan!".
Televisions MySpace
71-70
Gorillan säger: "På 71:a plats över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns den enda svenska låten, nämligen Pugh Rogefeldts "Här kommer natten" från 1969 års kritikerrosade debutalbum "Ja, dä ä dä" (detta är ett utav få svenska rockalbum som tål att jämföras med samtida utländska klassiker). Och i likhet med John Holm i början av 70-talet, lyckades Rogefeldt att skapa något alldeles unikt utifrån sina influenser, vilket resulterat i en skiva som fortfarande är värd att plocka fram med jämna mellanrum, och tillsammans med "Små lätta moln" och "Love love love", är "Här kommer natten" ett oantasteligt, psykedeliskt storverk. På 70:e plats hittas Captain Beefheart and the Magic Bands stökiga "Zig Zag Wanderer" från 1967 (hämtad från "Safe as Milk"). Kan emellertid inte påstå att jag är ett större fan av Captain Beefheart, men nämnda låt får mig alltid på gott humör".
Captain Beefheart and the Magic Bands MySpace
Gorillan Meddelar
Gorillan låter meddela: "I sommar återförenas det amerikanska indiebandet The Feelies, som främst är ihågkomna för det magnifika debutalbumet "Crazy Rhythms" från 1980 - något för Way Out West! Nämnda skiva är hursomhelst en kandidat till min debutlista".
25-års kalas
Gorillan säger: "Igår besökte jag Örebro för att fira min lillebrors födelsedag, vilket blev mer än lyckat; det bjöds bl.a. på hemlagad köttfärspaj -tillagad med hjälp av Lisa- som var något av det godaste jag någonsin smakat (helt ärligt). I vanlig ordning diskuterades musik, och en födelsedag utan musikrelaterade presenter, är ingen regelrätt födelsedag inom vår familj; utav mamma och pappa fick han den nya Fall-boxen "The Fall Box Set", och utav mig och Lisa fick han The Byrds "Sweetheart of the Rodeo", Orange Juice "The Glasgow School", samt amerikanska Vampire Weekends debutalbum (som ingen av oss egentligen gillar). Nästa gång vi ses ska jag hjälpa till med flytten till Norrköping - kan redan utlova en fantastisk spellista!".
Gorillan tillägger: "The Fall släppte nyss albumet "Imperial Wax Solvent" genom Sanctuary, men jag har inte hunnit lyssna på skivan än - kan vara alltifrån urusel till genial!".
Gorillan Meddelar
73-72
Gorillan säger: "En av mina givna favoriter under senare år har varit den brittiska folksångerskan Vashti Bunyan, som innan 2005 års "Lookaftering" endast gett ut det fantastiska debutalbumet "Just Another Diamond Day" från 1970. På 73:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna hittas emellertid b-sidan "Love Song" från 1966, som är mer poporienterad än låtarna på debutalbumet (liknar mer Bunyans första singel "Some Things Just Stick in Your Mind" från 1965, som för övrigt skrevs av Jagger/Richards). Nästföljande låt "Get the Picture?" utav The Pretty Things är en strålande garagelåt, av ett band vars rykte överträffade självaste The Rolling Stones; låten är hämtad från bandets debutskiva från 1965".
Vashti Bunyans MySpace
Gorillan Meddelar
Klassiker (Cocteau Twins - Treasure)
Gorillan säger: "Cocteau Twins tredje album "Treasure" från 1984 utgör själva essensen av s.k. "Dream Pop", och likheterna med efterföljande My Bloody Valentine är slående (de bildades för övrigt samma år som denna skiva gavs ut). Båda lyckas frambringa en massiv ljudbild, där varje melodi omsveps, hålls tillbaks, för att slutligen ges fullt utrymme genom makalösa sånginsatser; den främsta skillnaden mellan banden, är emellertid popskimmret som omger Cocteau Twins. Det mest talande exemplet utgör fantastiska "Lorelei", vars inledande klockspel sätter stämningarna (därefter inträder Elizabeth Frazers mässande sång). Skivans första låt "Ivo" är ytterligare ett givet val -påminner vagt om "Space Oddity" av David Bowie- men Robin Guthries gitarrspel är mer varierat. Oavsett influenser utgör "Treasure" något unikt (tillika ett skotskt mästerverk)".
Cocteau Twins MySpace
Lou Reed möter pressen...
Boktips...
Gorillan Meddelar
Gorillan Predikar (de 8 bästa Glasgow-banden)
Gorillan säger: "Nedanstående topplista har tillägnats Glasgow och stadens indiescen som tog fart i början av 80-talet och som fortlevt ända tills dagens datum (och kommer sannolikt att fortleva en bra bit in i framtiden). Det verkar dock svårt för vissa av banden, att göra fler än ett klassiskt album, vilket även inkluderar majoriteten utav nedanstående band; det känns som konkurrensen tar död på kreativiteten - men jag kan givetvis ha fel!".
8. Biff Bang Pow!
Biff Bang Pow!:s sångare Alan McGee är främst känd för att ha startat Creation Records, som bl.a. gav ut Primal Scream och My Bloody Valentine (albumet "Loveless" ruinerade nästintill skivbolaget). McGee grundade Creation 1983, men på grund av minskad motivation lämnade han emellertid skivbolaget 1999, vilket förangick nedläggningen året därpå. Det första Biff Bang Pow! albumet "Pass the Paintbrusch, Honey" släpptes 1985, men det är bandets tredje skiva "Oblivion" från 1987 som tillhör kategorin klassiker: det är en skiva som hämtat inspiration från brittiskt 60-tal, men utan att sjunka alltför djupt ned i retroträsket (ursäkta uttrycket). Kan för övrigt inte låta bli att tipsa om Felts skiva "Forever Breathes the Lonely World" från 1986, som Alan McGee gav ut - Lawrence Hayward är Storbritanniens svar på Tom Verlaine!
7. The Royal We
Det här är ett band som påpekat att de endast ska göra en enda skiva; deras självbetitlade debut släpptes förra året, och är inget annat än dansant indiepunk (en snällare variant utav Riot Grrrl). Första singeln "All the Rage" borde väcka ditt intresse - se och lyssna! Likt flera andra Glasgow-band "namedroppar" de även olika artistinfluenser, i detta fall T-Rex, vars nonchalanta attityd för övrigt märks hos The Royal We. Oavsett om bandet splittrades efter debutalbumet, kan flera utav medlemmarna höras i andra band, bl.a. Correcto och Bricolage, samt Mogwai.
6. Teenage Fanclub
Det hör inte till vanligheterna att ett band har flera bra sångare, men Teenage Fanclubs Norman Blake, Gerard Love och Raymond McGinley stod med största sannolikhet för 90-talets bästa stämsång; genombrottet skedde med albumet "Bandwagonesque" från 1991 -Creation Records- som fortfarande är bandets bästa skiva, även om 1995 års uppföljare "Grand Prix" inte hamnar långt efter. Det som emellertid är lätt att glömma, när Teenage Fanclub kommer på tal, är att de från början sammanlänkades med grungen, vilket kan vara svårt att likställa med bandets senare skivsläpp (i första låten på "Bandwagonesque" omnämns förresten Status Que).
5. Lloyd Cole and the Commotions
1984 släppte Lloyd Cole and the Commotions debutalbumet "Rattlesnakes", där avslutningslåten "Are You Ready to Be Heartbroken" sammanfattar albumet på ett utmärkt sätt; för det första är det en helt fantatisk låt, som i likhet med fler utav skivans övriga spår berör kärlekens avisidor (i sann Glasgow anda, omnämns också Arthur Lee och Norman Mailer). Detta är emellertid inget undantag, för hela skivan består av mer eller mindre tydliga populärkulturella refereser, vilket får mig på ett strålande humör. Det blir aldrig konstlat, utan Coles texter känns endast pretentiöst uppfriskande. "Are You Ready to Be Heartbroken" besvarades för övrigt via Camera Obscuras "Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken" från 2006, som likt originalet fångar kärlekens problematik (tyvärr lyckades/lyckas Cole aldrig skapa fler stråkbeströdda mästerverk).
4. The Pastels
The Pastels är ännu ett band som gav ut sin musik genom Creation, men det blev bara tre singlar mellan åren 1984-1985, där framför allt "I'm Alright With You" ger en hint om Stephen Pastels känsla för enkla popmelodier - lyssna! Det dröjde dock ända tills 1987 innan debuten "Up for a Bit with the Pastel" släpptes, men det dröjde ytterligare två år innan mästerverket "Sittin' Pretty" gavs ut; det är en skiva som förenar det bästa inom indierock och indiepop, där klassiska Velvet Underground arrangemang, samsas med Stephan Pastels karakteristiska antisång.
3. The Jesus and Mary Chain
Bröderna Reids debuttolva "Upside Down" lanserade av Stephan Pastel och gavs ut via Creation Records 1984, vilket resulterade i att The Jesus and Mary Chain uppnådde kultstatus inom ett par månader. Inför debuten "Psychocandy" lämnade de emellertid Creation, för att återvända i slutet av 90-talet (men i ärlighetens namn lyckade de aldrig nå upp till debutens nivå igen). En av mina absoluta favoriter är andra singeln "You Trip Me Up" - se och lyssna! Musikaliskt oljud har sällan låtit bättre.
2. Belle & Sebastian
Ett av 90-talets allra bästa band, som lyckades med bedriften att göra indiemusiken populär igen; debutskivan "Tigermilk" gavs ut i endast 1000 ex. våren 1996 som ett skolprojekt, men på grund av efterfrågan återlanserades albumet utav Jeepster Records, vilket skedde i slutet av samma år - fast innan dess hade uppföljaren "If You Feeling Sinister" redan släppts!
1. Orange Juice
För mig symboliserar Orange Juice fyra första singlar för Postcard Records det mest väsentliga inom indiemusiken, dvs. enkla inspelningar i klassisk DIY-stil utan höga produktionskostnader. Detta förhållningssätt gick emellertid förlorat redan på debutalbumet "You Can't Hide Your Love Forever" och uppföljaren "Rip It Up", som inte alls fångar mitt intresse på samma sätt. Det kan tyckas förvånande att ett band som endast släppt fyra starka singlar mellan åren 1980-1981 kan hamna högst upp på denna lista - men det säger endast hur bra de är!
75-74
Gorillan säger: "På 75:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns en av 60-talets mest minnsesvärda soul-klassiker, dvs. Otis Reddings "(Sittin' On) The Dock of the Bay" från 1968; detta blev tyvärr Reddings första och enda listetta - han dog tragiskt i en flygolycka strax innan! (endast 26 år gammal). Vince Martin på följande plats, är främst känd för sitt samarbete med folkartisten Fred Neil. På denna listas 74:e plats återfinns emellertid "Snow Shadows" från 1969, som är en av hans vackraste soloinspelningar; på sätt och vis är det endast en klassisk folksång, men för mig betyder den mycket mer - ger mig en upprymd känsla som är svår att beskriva!".
Otis Reddings MySpace
