GORILLAN

Gorillan säger: "Till de som tagit till sig krautrocken hör bl.a. Brian Eno, som t.o.m. samarbetet med både Cluster såsom Harmonia - och det brukar krasst heta att David Bowies berlinperiod berodde på Enos närvaro, men i sanningens namn hade vare sig Eno eller Bowie låtit på det sätt som de gjorde utan krautrocken!".

  8. Kraftwerk - Autobahn (1974)
Kraftwerk är ett av Tysklands mest älskade band, men det är främst för inspelningarna från 70-talets sista år (bl.a. "The Robots" och "The Model"). Fjärde skivan "Autobahn" utgör dock bandets i särklass bästa krautalbum, och är framför allt förknippat med det 22 minuter långa titelspåret; det är en låt som bygger på en rytmisk puls som är unik för bandet - lyssna! Men jag vill också lyfta fram "Morgenspaziergang" (kan ses som en förelöpare till modern folktronica).  
  
  7. Faust - Faust IV (1973)
Detta är Faust tredje och bästa album, som t.o.m. fått musiker som Julian Cope att hänge hela sitt liv åt kraufenomenet, och redan öppningsspåret "Krautrock" sätter standarden - det är en låt som på 12 minuter sammanfattar mycket av scenens musikaliska visioner! (kan likställas vid ett drone-liknande översiktsverk). Min egen favorit är akustiska "Läuft... Heist das Es Läuft Oder Es Kommt Baldt... Läuft" (men det kom väl inte som en överraskning). 

   6.  Ash Ra Tempel - Schwingungen (1972)
Ash Ra Tempel har inte uppnått samma renässans som Neu! eller Can, men de är ändå värda att lyftas fram; tillskillnad från nämda band lät de sig influeras av mer jambaserade 60-tals grupper (John L:s röst påminner dock starkt om Damo Suzuki från Can - lyssna!). Detta är musik för öppna sinnen, där begränsningen finns hos lyssnaren.

   5. Cluster - Cluster 71 (1971)
Det här är ett album som anses vara oerhört viktig för framväxten av ambient och elektronisk musik, och det föll sig således naturligt att Eno och Cluster spelade in samarbetet "Cluster & Eno" 1977. "Cluster 71" påvisar även krautbegreppets bredd, där alltifrån rockbaserade rytmer till mer abstrakta ljudexperiment innefattas, och det är till den sistnämnda kategorin som den här skivan tillhör. Förutom detta album är "Zuckerzeit" från 1974 en given favorit. 
  
  4. Harmonia - Musik von Harmonia (1974)
"Musik von Harmonia" är ett album som spelats in av medlemmar från Cluster och Neu! (Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius resp. Michael Rother). Ljudbildsmässigt rör det sig om alltifrån monoton electro-pop till mer svävande stämningsexperiment; till den förra kategorin hör bl.a. "Veterano" - lyssna! (likheterna med Kraftwerk är uppenbara, men Harmonia uppnår en mer organisk ljudbild). Till den sista kategorin hör exempelvis "Sehr Kosmisch" (en personlig favorit är annars udda "Sonnenschein" - lyssna!). 
  
  3. Neu! - Neu! 75 (1975)
Neu! är ett "rockband" som på ett utmärkt sätt sammankopplar krautrockens vurm för monotoni och drömska ljudmattor; ett av de främsta exemplen utgör pianobaserade "Leb' Wohl" - lyssna! Raka motsatsen utgör rockbaserade "Hero" - lyssna!
  
   2. Amon Düül II - Tanz det Lemminge (1971)
"Tanz der Lemminge" föregicks av "Phallus Dei" och "Yeti", som båda ses som krautklassiker; det är emellertid med denna skiva som samtliga bitar faller på plats - dubbelalbumet sammanbinds av en lekfull känsla, där humorn är lika viktig som allvaret! (inte alltför vanligt bland krautalbum). Ljudbilden växlar dessutom ständigt, vilket resulterat i ett varierat och oförutsägbart album, som borde vara en självklarhet bland musikälskare.

  1. Can - Ege Bamyasi (1972)
Egentligen är det omöjligt att välja ut en favorit bland Cans katalog; de inledde karriären genom Velvet Underground-inspirerade "Monster Movie", där amerikanen Malcolm Mooney stod för sången, vilket förändrades när Damo Suzuki tog över rollen som sångare i början av 70-talet - i detta skede förändades även musiken! Genom albumen "Soundtracks" och "Tago Mago" föddes ett unikt sound, som saknar motstycke; udda rytmer, gitarroljud och manisk sång är bara några av beståndsdelarna - emellanåt svänger det mer än valfritt funkband! Kan inte föreställa mig hur det var att upptäcka det här bandet i början av 70-talet. Från "Ege Bamyasi" kan bl.a. "Pinch" och "One More Night" lyftas fram, men även suveräna "Vitamin C" - lyssna! Efter uppföljaren "Future Days" hoppade Suzuki av, men originalmedlemmarna lyckades ändå skapa ännu en klassiker, nämligen "Soon Over Babaluma" (men efter 1974 tog kreativiteten slut).