17-16
Gorillan säger: "På 17:e plats över de 100 bästa 60-talslåtarna återfinns Nick Drakes "River Man" från 1969 års debut "Five Leaves Left", och för de flesta symboliserar Drake det bästa inom brittisk folkmusik; nämnda låt är i sig ett talande bevis för en otrolig begåvning som överglänste samtliga i omgivningen - lyssna! Och till dessa räknas bl.a. producenten, samt folklegenden Joe Boyd och Richard Thompson från Fairport Convention. På 16:e plats återfinns ett band som kan liknas vid ovanstående artists raka motpol, nämligen protopunkarna MC5, och deras enorma urladdning "Come Togheter", som finns med på bandets debut "Kick Out the Jams" från 1969 - se och lyssna! (rockmusik blir sällan bättre)".
Nick Drakes MySpace
La precis en kommentar till Nick Drake på Skivgrisen. Verkar vara populär trots att han varit död i över trettio år. Han förtjänar verkligen all uppmärksamhet å superlativ.
Att släppa en liveskiva som sitt debutalbum är ovanligt å otroligt våghalsigt men i MC5's fall självklart. Dom var ett LIVEBAND med kaosartade konserter. Hela plattan e en ångvält som formligen sprutar energi in i lyssnaren.
Vissa artister appellerar bara till de mest inbitna musiknördarna, medan andra når utanför denna krets, och till den senare kategorin hör Nick Drake. Han är inte särskilt lättillgänglig, ändå lockar hans musik nya fans hela tiden.
Jag håller inte med om att Nick Drake skulle vara svårtillgänglig. Snarare lätt eftersom musiken är så soft, den funkar jättebra som bakgrundsmusik för de som inte vill lyssna aktivt. Det är likadant med José Gonzalez. Akustisk gitarr - helt ofarligt, inget som väsnas och stör. Möjligtvis en skärande cello nån gång.
Däremot kan man nog ta till sig honom på flera olika sätt och texterna är väl stundtals långt ifrån glasklara.
Lätt artist att äga allt med, och det vill man. Boxen innehöll bara de tre originalalbumen plus en skiva med outtakes och demos.
Musik behöver inte bygga på rundgång för att vara svårtillgänglig; det finns en melankoli och dysterhet hos flera av Nick Drakes bästa låtar, som med säkerhet kan uppfattas som svårtillgängligt. För mig fungerar inte Drakes musik som bakgrundssorl - den kräver sin lyssnare!
Underbart med mothugg :)
Jag kan bara hålla med. Drake kräver sin närvaro från lyssnaren. Ta till exempel den skenbart lättillgängliga Know från tredje albumet (http://www.youtube.com/watch?v=MRS0pYh8VME). Några få ständigt upprepande toner på en akustisk gitarr som till slut mynnar ut i fyra textrader. Det är just enkelheten som ger spåret fler bottnar än man visste existerade.
Likadant med González. Det räcker med att lyssna t.ex. på ett spår som Down the Line (http://www.youtube.com/watch?v=RWwbTRtrwlU) för att höra att det finns en närvaro i musiken som gör den värd att lyssna till mer än bara i bakgrunden.
