GORILLAN

Gorillan säger: "Nedanstående topplista har tillägnats Glasgow och stadens indiescen som tog fart i början av 80-talet och som fortlevt ända tills dagens datum (och kommer sannolikt att fortleva en bra bit in i framtiden). Det verkar dock svårt för vissa av banden, att göra fler än ett klassiskt album, vilket även inkluderar majoriteten utav nedanstående band; det känns som konkurrensen tar död på kreativiteten - men jag kan givetvis ha fel!".
  
  8. Biff Bang Pow!
Biff Bang Pow!:s sångare Alan McGee är främst känd för att ha startat Creation Records, som bl.a. gav ut Primal Scream och My Bloody Valentine (albumet "Loveless" ruinerade nästintill skivbolaget). McGee grundade Creation 1983, men på grund av minskad motivation lämnade han emellertid skivbolaget 1999, vilket förangick nedläggningen året därpå. Det första Biff Bang Pow! albumet "Pass the Paintbrusch, Honey" släpptes 1985, men det är bandets tredje skiva "Oblivion" från 1987 som tillhör kategorin klassiker: det är en skiva som hämtat inspiration från brittiskt 60-tal, men utan att sjunka alltför djupt ned i retroträsket (ursäkta uttrycket). Kan för övrigt inte låta bli att tipsa om Felts skiva "Forever Breathes the Lonely World" från 1986, som Alan McGee gav ut - Lawrence Hayward är Storbritanniens svar på Tom Verlaine!

  7. The Royal We
Det här är ett band som påpekat att de endast ska göra en enda skiva; deras självbetitlade debut släpptes förra året, och är inget annat än dansant indiepunk (en snällare variant utav Riot Grrrl). Första singeln "All the Rage" borde väcka ditt intresse - se och lyssna! Likt flera andra Glasgow-band "namedroppar" de även olika artistinfluenser, i detta fall T-Rex, vars nonchalanta attityd för övrigt märks hos The Royal We. Oavsett om bandet splittrades efter debutalbumet, kan flera utav medlemmarna höras i andra band, bl.a. Correcto och Bricolage, samt Mogwai.
 
  6. Teenage Fanclub
Det hör inte till vanligheterna att ett band har flera bra sångare, men Teenage Fanclubs Norman Blake, Gerard Love och Raymond McGinley stod med största sannolikhet för 90-talets bästa stämsång; genombrottet skedde med albumet "Bandwagonesque" från 1991 -Creation Records- som fortfarande är bandets bästa skiva, även om 1995 års uppföljare "Grand Prix" inte hamnar långt efter. Det som emellertid är lätt att glömma, när Teenage Fanclub kommer på tal, är att de från början sammanlänkades med grungen, vilket kan vara svårt att likställa med bandets senare skivsläpp (i första låten på "Bandwagonesque" omnämns förresten Status Que).

  5. Lloyd Cole and the Commotions
1984 släppte Lloyd Cole and the Commotions debutalbumet "Rattlesnakes", där avslutningslåten "Are You Ready to Be Heartbroken" sammanfattar albumet på ett utmärkt sätt; för det första är det en helt fantatisk låt, som i likhet med fler utav skivans övriga spår berör kärlekens avisidor (i sann Glasgow anda, omnämns också Arthur Lee och Norman Mailer). Detta är emellertid inget undantag, för hela skivan består av mer eller mindre tydliga populärkulturella refereser, vilket får mig på ett strålande humör. Det blir aldrig konstlat, utan Coles texter känns endast pretentiöst uppfriskande. "Are You Ready to Be Heartbroken" besvarades för övrigt via Camera Obscuras "Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken" från 2006, som likt originalet fångar kärlekens problematik (tyvärr lyckades/lyckas Cole aldrig skapa fler stråkbeströdda mästerverk).
 
  4. The Pastels
The Pastels är ännu ett band som gav ut sin musik genom Creation, men det blev bara tre singlar mellan åren 1984-1985, där framför allt "I'm Alright With You" ger en hint om Stephen Pastels känsla för enkla popmelodier - lyssna! Det dröjde dock ända tills 1987 innan debuten "Up for a Bit with the Pastel" släpptes, men det dröjde ytterligare två år innan mästerverket "Sittin' Pretty" gavs ut; det är en skiva som förenar det bästa inom indierock och indiepop, där klassiska Velvet Underground arrangemang, samsas med Stephan Pastels karakteristiska antisång.
 
  3. The Jesus and Mary Chain
Bröderna Reids debuttolva "Upside Down" lanserade av Stephan Pastel och gavs ut via Creation Records 1984, vilket resulterade i att The Jesus and Mary Chain uppnådde kultstatus inom ett par månader. Inför debuten "Psychocandy" lämnade de emellertid Creation, för att återvända i slutet av 90-talet (men i ärlighetens namn lyckade de aldrig nå upp till debutens nivå igen). En av mina absoluta favoriter är andra singeln "You Trip Me Up" - se och lyssna! Musikaliskt oljud har sällan låtit bättre.
   
  2. Belle & Sebastian
Ett av 90-talets allra bästa band, som lyckades med bedriften att göra indiemusiken populär igen; debutskivan "Tigermilk" gavs ut i endast 1000 ex. våren 1996 som ett skolprojekt, men på grund av efterfrågan återlanserades albumet utav Jeepster Records, vilket skedde i slutet av samma år - fast innan dess hade uppföljaren "If You Feeling Sinister" redan släppts!

  1. Orange Juice 
För mig symboliserar Orange Juice fyra första singlar för Postcard Records det mest väsentliga inom indiemusiken, dvs. enkla inspelningar i klassisk DIY-stil utan höga produktionskostnader. Detta förhållningssätt gick emellertid förlorat redan på debutalbumet "You Can't Hide Your Love Forever" och uppföljaren "Rip It Up", som inte alls fångar mitt intresse på samma sätt. Det kan tyckas förvånande att ett band som endast släppt fyra starka singlar mellan åren 1980-1981 kan hamna högst upp på denna lista - men det säger endast hur bra de är!